Modern Trädvård

utbildad arborist

070-528 25 91

Svampgalleri

Ekticka

Vetenskapligt namn: Phellinus Robustus.

Utbredning: Svampen är mindre allmän. Den finns i södra och mellersta Sverige.

Substrat: Svampen förekommer hela året som parasit på äldre ekar, mest i grupp och ofta högt upp i kronorna. Man kan finna den på lövträd som hassel, robinia och kastanj men det är dock ganska ovanligt. Den växer runt skador orsakade av fallande grenar, även direkt på barken där tillväxtskiktet är dött.

Utseende och biologi: Ektickan är flerårig. Fruktkropparna är hovlika, trekantiga, tunga, trähårda 10-40 cm tjocka. Ovansidan är gråbrun, brett zonerad, ofta spricklig, med avrundad kant. Undersidan är kanelbrun till gråbrun. Porerna 5-6 mm är runda och rost-/kanelbruna.

Typ av röta: Svampen orsakar vitröta. Ofta finns svampen som fruktkroppsbildande väldigt länge, utan synbarliga effekter på trädet.

Förväxlingsrisk: Ektickan kan förväxlas med eldtickan.

Övrigt: Där tidigare fruktkroppar suttit kan man ibland hitta hackspettsbon då det är relativt lätt för hackspetten att hacka hål på den rötade veden för att sedan anlägga boet.

Fjällig tofsskivling

Vetenskapligt namn: Pholiota Squarrosa.

Utbredning: Fjällig tofsskivling finns i södra till mellersta Sverige.

Substrat: Svampen förekommer mest på lövträd exempel lönn, ek, björk, bok, sälg, oxel, lind, poppel mm. Hatten är i början klotrund, men blir senare mer utbredd, svagt välvd. Hattens diameter blir mellan 5-20 cm. Färgen är gul. På hatten sitter rikligt med stora, rödbruna fjäll, Hattkanten är ofta inrullad. Skivorna är vidvuxna och till en början blekgula, men blir senare mer gråbruna. Sporpulvret är gråbrunt. Foten är mellan 5-25 cm hög och 1-1,5 cm tjock. Högt upp på foten sitter en fransig ring.

Typ av röta: Svampen orsakar vitröta. Den fjälliga tofsskivlingen lever på dödved, men kan även angripa svaga och skadade träd.

Förväxlingsrisk: Fjällig tofsskivling kan förväxlas med honungsskivling samt Vinternagelsskivling.

Fjällticka

Vetenskapligt namn: Polyporus Squamosus.

Utbredning: Svampen finns i södra och mellersta Sverige ovanliga i norra delen av landet.

Substrat: Den växer på levande och död/döende ved hos lövträd, främst på ädelövträd som alm, ask, lönn, al, sälg och björk. De ettåriga frukropparna utvecklas ur sår, oftast uppe på stammen under sommaren till hösten.

Utseende och biologi: Fjälltickan är ettårig. Hatten är stor 10-80 cm och halvcirkelformad. Den har blekgul/beige ovansida med brungula fjäll. Porerna är vita/beiga, ofta uppslitsade, kantiga och stora 1-2 mm. Foten är kort och sidoställd, svart vid basen för att övergå till vitt ute på hatten. Den luktar mjöl/syrligt.

Typ av röta: Svampen orsakar Vitröta och är en viktig nedbrytningsvamp

Förväxlingsrisk: Ingen.

Fnöskticka

Vetenskapligt namn: Fomes Fomentarius.

Utbredning: Fnösktickan finns i hela landet.

Substrat: Den växer främst på bok och björk men växer även på andra lövräd. Den växer på både döda och levande stammar.

Utseende och biologi: Svampen är flerårig. Fruktkropparna är trähårda och hovformade. De är 15-90 cm breda, vid basen 10-40 cm tjocka, Färgen är lerbrun till silvergrå. Fnösktickor på bok brukar vara bredare, på björk högre upp på stammen.

Typ av röta: Svampen orsakar vitröta med marmorerat utseende. Snabb nedbrytning av trädet när den väl har fått fäste.

Förväxlingsrisk: Fnösktickan kan förväxlas med eldticka.

Övrigt: Sedan urminnes tider har fnösktickan använts för tillverkning av fnöske samt för alternativ medicin.

Honungsskivling

Vetenskapligt namn: Armillaria spp.

Släktet honungsskivlingar innehåller 34 olika arter.

Utbredning: Honungsskivlingar finns utspridda över hela världen. I Europa finns det 7 arter och 6 av dessa finns i Sverige.

Substrat: Honungsskivlingar växer på stubbar och stammar, samt på vedrester i marken, på löv- och barrträd. De olika arterna skiljer sig när det gäller utseende och färg. Man vet att mer än 600 växtarter är mottagliga för honungsskivling såsom träd och buskar samt örtartade växter som jordgubbar, salvia, rabarber, mm.

Utseende och biologi: Honungsskivling är en hattsvamp. Hatten kan ha en diameter på 5-30 cm. Till en början är hatten kupolformad. När hatten har vuxit ut blir den mer flat. På utvuxna hattar brukar man dock ofta se en liten trubbig topp i mitten. Färgen är gulbrun till gråbrun.

Typ av röta: Svampen orsakar vitröta. Ofta kan svampen infektera sin värdväxt under en lång tid innan fruktkropparna hittas. Unga träd kan dö mycket plötsligt och äldre träd kan få olika sjukdomssymptom som förvarning, t.ex. dåligt utvecklat bladverk och gulnade blad hos lövträd.

Övrigt: Namnet honungsskivling har tagits från svampens mycel som luktar honung.

Jätteticka

Vetenskapligt namn: Merpilus Giganteus.

Utbredning: Jättetickan finns i hela Skåne men är ovanlig i längre norrut.

Substrat: Svampen växer vid stambasen och ovanpå grövre rötter eller vid stubbar av lövträd, främst på bok och ek. Den ger allvarliga skador på rötterna hos träd i urban miljö. Den förkommer oftast på äldre träd, där den endast tränger in en kort sträcka i stammen. Den växer på död/döende eller döda rötter, men tar fäste även på levande ved som parasit.

Utseende och biologi: Fruktkropparna är ettåriga, med stora hattar, 10-100 cm breda och 10-30 cm tjocka. Taktegellagda och solfjäderformade. Hela svampkroppen kan ha utbredning på en meter eller mer. Man har hittat fruktkroppar på 50-90 kg. Ovansidan är gulbrun, porerna är 3-5mm vitaktiga. Svampen stör vattenupptagningen.

Typ av röta: Svampen orsakar kraftiga vitröta. Jättetickan visar sig dock när trädet är illa däran.

Förväxlingsrisk: Svampen kan förväxlas med korallticka.

Övrigt: Svampen är ätlig som ung.

Klibbticka

Vetenskapligt namn: Fomitopsis Pinicola.

Utbredning: Klibbtickan finns över hela landet.

Substrat: På skadade träd och på död ved. Vanligast på gran, på fallna stammar och stubbar men även på stående levande träd.

Utseende och biologi: Flerårig förrötare till andra svampar. Fruktkropparna är fleråriga, konsolformade eller hovlika. Kanten vit, ovansidan orange-röd till rödbruna zoner på toppen av svampen.

Typ av röta: Brunröta.

Förväxlingsrisk: Kan förväxlas med fnösktickan.

Oxtungssvamp

Vetenskapligt namn: Fistulina Hepatica.

Utbredning: Oxtungssvampen förekommer i södra och mellersta av Sverige finns även i uppland.

Utseende och biologi: Frukropparna är ettåriga, och förekommer under sommaren och hösten. 10-30 cm breda, och 2-8 cm tjocka. Formen kan variera, till njurlika/tunglika ofta med kort fot. Sitter vanligtvis långt ner på stammen eller på ytliga rötter.

Typ av röta: Svampen orsakar brunröta, som utvecklas långsamt.

Förväxlingsrisk: Ingen.

Övrigt: Oxtungssvampen är rödlistad. Den hyser stora naturvärden, bland annat genom att den bidrar till ökad förekomst av ihåliga träd.

Platticka

Vetenskapligt namn: Ganoderma applanatum.

Utbredning: Plattickan finns i Götaland-Svealand.

Utseende och biologi: Fruktkropparna är ihåliga, de är trädhårda cirkelformade, platta, porer 4-6 mm. Färgen utslutande brun eller rödbrun.

Typ av röta: Svampen orsakar vitröta. Den orsakar skada långsamt, angriper genom skador på stammen.

Stubbdyna

Vetenskapligt namn: Kretzchmaria deusta.

Utbredning: Förekommer i mellersta delen av landet samt i Skåne.

Substrat: En av de vanligaste skadegörarna på bok. Angriper medelålders och äldre bokar men även på lind och sykomorlönn, platan, ask, hästkastanj mm. Mycket vanlig i urban miljö. Angriper via stambasskador och skador på rotutlopp, uppträder ofta vid vägar vid påkörningsskador.

Utseende och biologi: På våren bildas grå/svart kuddliknande ljusa områden 4-10 cm i diameter och 0,5-2 cm tjocka. De är först vita, sedan grå med vit kant, och är lätta att lossa från underlaget. Om man rör eller blåser på dem virvlar det upp ett grått sporpulver. Under sommaren mörknar svampen och blir då gråare och mjukt korkartad. Fruktkropparna blir puckelformiga och får en knottrig yta som sedan blir till en svart skorpa. Till en början är de bara några centimeter stora men de kan bli 25-40 cm i diameter.

Typ av röta: Orsakar vit röta och med tiden mjuk röta som i detta fall är hård. Mjukrötan tenderar att minska draghållfastheten och kompressionsstyrkan i veden.

Förväxlingsrisk: Ingen.

Övrigt: Stubbdynan är den tredje vanligaste rötsvampen i träd. Den bör betraktas som en av dom farligare rötsvamparna och angripna träd bör ses som en säkerhetsrisk och måste fällas om de utgör ett hot människor eller byggnader.

Sprängticka

Vetenskapligt namn: Inonotus Ibliquus.

Utbredning: Sprängtickan finns i hela landet.

Substrat: Svampen växer på mestadels på lövträd björk.

Utseende och biologi: Tickorna är fleråriga och utgörs av trähårda svarta svulster, knotor 10-80 cm stora. Inuti bruna med vita fläckar. Porerna 3-5mm.

Typ av röta: Svampen orsakar vitröta.

Förväxlingsrisk: Kan förväxlas med sprängticka som går på alm.

Övrigt: Är ätlig och har använts flitigt som medel mot cancer inom alternativmedicinen.

Svavelticka

Vetenskapligt namn: Laetiporus sulphureus.

Utbredning: Svaveltickan är förekommande i mellersta till södra Sverige. Den följer dock ekens naturliga utbredning.

Substrat: Svaveltickan växer på levande, ibland döda stammar av främst lövträd t.ex. ek, körsbär, robinia, al, sälg, lärk mm.

Utseende och biologi: Fruktkropparna är ettåriga och förekommer sommar till hösten. De är relativt lätta och känna igen av sin ofta gul orange färg. De börjar oformliga, senare solfjäderformade och taktegellagda och mellan 10-50 cm breda och 3-10 cm tjocka. Ovansidan är orangegul med svavelgul kant. Porerna är svavelgula, äldre ockrafärgade och runda. När fruktkroppen blir gammal blir den nästan vitaktig och torr. Svampen tar fäste via sår och kan växa flera år i kärnveden innan den upptäcks. Trädet blir med tiden ihåligt då svampen bryter ner det mesta av den färska veden.

Typ av röta: Svampen orsakar brunröta. Svaveltickan är en aggressiv svamp som gör stor skada på stads och parkträd. Man bör göra en noggrann undersökning av trädet om man hittar svampen. Med tiden blir trädet till ett riskträd och bör därför fällas.

Förväxlingsrisk: Ingen.

Övrigt: Svaveltickan har en förmåga att skapa ihåliga träd till framförallt ekens betydelse som vårdträd för många insekter vars larver lever i den svamprötade kärnveden.